Jag vet egentligen inte vart jag ska nu bara och ångesten kryper sig sakta på ju mer jag tänker på det. Jag har ju öppnat upp för att starta någon ny slags vardag. Jag vill inte gå tillbaka till bageriyrket på ett tag. Det är så mycket jag vill med mitt liv och jag vet inte hur jag ska klara av att ta mig dit. Jag vågar inte satsa och vissa saker jag inget hellre vill syssla med är alldeles för långt utanför min ekonomi.
Jag har de senaste veckorna haft det lite jobbigt med k, precis så som det är i ett förhållande... Kanske speciellt nu när jag har flyttat ut ur min lägenhet och bor sedan några månader tillbaka fast hemma hos honom i hans föräldrahem. Det är inte så lätt alltid, det här med kärlek. Det är så mycket känslor och så mycket att tänka på.
Jag har lite svårt att inte jämföra mig med unga tjejer just nu. För att det är så mycket jag vill åstadkomma och jag ser så många som tar sig överallt med jobb jag är intresserad av. De tränar och gör progress så som jag vill. Sminkar sig fint och har möjlighet att köpa de kläder de vill. De bor i lägenhet på platser jag vill. Jag läste precis Ellinor Löfgrens blogg om att hon och hennes kille har köpt hus?? Hallå?! Hon är 95. Det är så provocerande för mig och jag avskyr att jag bryr mig så mycket. Det är materiella och ytliga ting jag kan läsa. Inget annat vet jag.
Det är egentligen helt galet. Om man skrollar i inlägget nedanför detta så kan man se mycket fint jag har i mitt liv, som inte kan jämföras med någon annans. För alla har vi det olika. Olika saker i livet att vara tacksam för. Jag tittar på hur rik jag är med alla finafina vänner och min alldeles egna, underbara familj! Och ändå är jag missnöjd. Känner mig misslyckad och avundsjuk på alla saker de kända tjejerna i Stockholm har och får möjligheten att uppleva.
Det är som att jag känner inuti mig själv att det finns så mycket mer med livet. Att det bubblar i mig av kreativitet som jag inte vet vart jag ska göra av. Så mycket tankar, planer, viljor. Jag känner frustration.
0