MENY
Jag tänker väldigt mycket these days. Samtdigt som jag känt mig "friskare" och gladare den senaste tiden så är jag förbaskat rädd för mycket. Jag har insett jag är skör fast jag gärna vill tro att jag är helt på benen igen. Kanske kommer jag aldrig på benen igen... Jag vet inte det och det skrämmer mig. Jag har alltid haft många rädslor för saker men det har inte förhindrat mig som det känns idag.
Förra året jobbade jag på ett jobb som inte var bra för mig under tiden att jag började må sämre. Jag grät nog varje dag, kände mig otroligt stressad och förvirrad. Jag ville lägga ner ALLT i livet flera gånger om när jag hade mina panikattacker. Jag genomled mycket ångest innan jag tog mig mod till, efter att jag tagit min psykologs ord att säga upp mig från jobbet, släppa allt och bara vara ledig. Det var väldigt skönt men jag hade svårt att slappna av och jag kände mig stressad ändå. Mest rädd för att jag skulle bli psykiskt sjuk och behöva bli inlagd. Min psykolog hjälpte mig något enormt och jag kom tillslut på fötter efter att hon lärt mig att jag inte kan sätta alla andras behov och viljor framför mina. Jag behövde lära känna mig själv och bli bättre på att sätta gränser.
Det har gått några månader och jag har haft det väldigt bra jämfört med det halvåret jag mådde piss, rent ut sagt. Under mina år i livet, under de perioderna som varit mörka, då känslorna tagit över mitt inre har jag fått höra mycket som att "du kan inte känna ångest, du vet inte vad det är." Äh, kom igen, det finns människor som har det värre." "Du ska inte klaga, tänk på de som har cancer." Absolut! Ni människor som känner mig väl vet att jag inte är självisk. Jag har alltid satt andra framför mig själv, alltid brytt mig mycket om mina medmänniskor och jag skulle aldrig kasta skit över någon som mår dåligt. Men! Alla är vi olika och allas mående betyder. Alla förtjänar att må dåligt, alla förtjänar att få hjälp, alla förtjänar att må bra.
Jag och några andra räddade en människa som var påväg att ta sitt liv för några veckor sedan. Denne sa att det inte fanns någon som kunde hjälpa den. Någon vecka senare får vi beskedet om Avicii's död, inte vet vi hur, men den som sett hans dokumentär vet att han mådde extremt dåligt och gärna ville sluta i flera års tid. Jag blir så illa berörd av dessa händelser. Att må så dåligt att man tänker på döden kan jag tyvärr själv förstå då jag varit där. Men att ha människor runt om kring sig som lyssnar och hjälper till är det tyvärr inte alla som har. Jag ska inte uttala mig mycket om hur Aviciis's manager eller vänner behandlade honom men någon hade behövt se förbi hans artistnamn och pengavärde för att ta tag i Tim Bergling, lyssnat till hans rop på hjälpt och tagit honom ur det svarta hålet. Det är så lätt att ångra sig när det är försent.
Jag har den senaste tiden börjat begränsa mig kring sociala medier då jag upptäcker att jag inte mår så bra av det. Jag ser många människor, främst tjejer jag vill vara som. Jag ser deras framgång när jag sitter hemma och känner mig rädd och helt förvirrad över vad jag ska göra i mitt liv. Jag ser hur smala och snygga de är när jag står hemma framför spegeln och pekar på saker jag vill förändra. Jag ser hur de reser runt och träffar människor när jag sitter hemma och inte vågar utmana mig i saker för att jag är rädd att min ångest kommer att döda mig.
Jag blir så trött på mig själv för att jag blir påverkad av detta. Även jag är en som visar upp mina bra dagar och sidor på instagram. Jag säger inte att alla ska deppa ihop och sluta vara härliga och kreativa men jag vet att det finns så mycket känslor, måsten och tvångstankar bakom alla dessa bilder vi ser varje dag. Det finns så mycket jag vill säga men det viktigaste är att vi alla måste lära varandra att vi är så fina, så lyckade och så perfekta i den kropp med det psyket, den hjärnan och det hjärtat vi föddes med. Vi behöver titta bakom de redigerade bilderna och se varandras riktiga jag mer. Vi behöver bli bättre på att tala med varandra. Att se och att lyssna. Att tillsammans gråta och skratta. Att våga säga till. Att våga visa våra känslor och att våga hjälpa.
0