ulrika dillner.

Som ni läst har jag haft en kass vecka ang måendet... Men jag försöker hålla mig på fötter ändå. Julia kom hem med en supergod fisksoppa till mig i onsdags efter jobbet, då jag var så ledsen på tisdagen. Åt med lite gott bröd och knäcke. Jag stod för det söta, som alltid, vilket blev moussebakelse och wienerbröd. Jag lyxar alltid när jag mår dåligt, tyvärr... Men äh, vad har jag annars att leva för. Food is life! Veckan fortsätter med nervsammanbrott och jobb. Men äter lite gott bröd, någon bulle och så. Tittar på en serie, så är det bra igen för en stund. Igår, fredag jobbade jag bara till 12 så jag åkte hem till brorsan och hans familj då vi inte setts sedan början på juni! Brorsonen Gabriel fyllde hela 7 år häromdagen så jag hade med mig lite efterrätt, efter tacopajen. Vi var ute, cyklade, gungade och såg på film.

Idag är det lördag och jag känner mig lite bättre. Vaknade vid 8 utan alarm. Åt pannkaksfrukost och påbörjade en ny serie på Netflix. Atypical. Om en autistisk pojke och hans familj. Om alla deras förhållanden och hur han med sin diagnos under highschooltiden ska försöka hitta en flickvän. Gillar sådana typer av serier har jag upptäckt då jag det senaste har kollat på Carries Diaries och thirteen reasons why. Efter mina 3 pannkakor med diverse gott på gjorde jag det som jag alltid gör under mina lediga dagar. Det som får mig att må bättre och som även visar på att jag mår bättre efter en tid. Jag städar min lägenhet. Vilket innebär diskning, dammtorkning, vattning av växter, byte av handdukar och lakan, dammsugning, diverse rensning kanske, soptömning. Haha. Vissa, eller de flesta människor kanske, ogillar väl att göra sådant... Eller njuter i alla fall inte av det som jag kan göra. Gosh, det låter som att jag har någon slags städfetish. Men jag har alltid gillat att hålla ordning. Sedan jag gick på dagis liksom.

 

Klockan är 14 och jag ska gå och handla lite. Sedan åker jag med Anna hem till mamma och pappa för att mysa, tvätta och greja lite. Tyvärr är huset, för första gången sedan jag var 3 år, tomt på katter. Igår tog de nämligen Alfons, våran lille kille till vetrinären och nu ligger han i jorden i trädgården. Han blev ändå 18 år och var väldigt skruttig på slutet så det kändes som helt rätt beslut nu, det var dags för honom. Men som man kommer sakna hans doft, hans fina "ansikte", han var så vacker. Hans lena päls och doften av hans tassar. Han har varit så kelig de senaste åren i hans liv, verkligen mysigaste katten! Han ville alltid vara med oss vart vi än var i huset och alltid har han rest med oss upp till Klövsjö, där han kom ifrån, precis som jag.