MENY
Så kom ännu en vecka av ångest och konstiga känslor. För er som känner mig så vet ni ju nu att det alltid är någon tid jag flippar ur. Då jag gråter varje dag och inte har någon lust att göra något här i livet. Jag har känt det på mig flera dagar, sedan i helgen.. Det börjar med att jag är trött, lättstött, analyserar mig själv, känner att jag behöver bekräftelse av något slag. Sedan kommer dagarna av analysering av mitt liv. Varför jag valt detta yrket, hur min famtid kommer se ut, ifall jag kommer orka med att leva på detta sättet som jag lever nu. Jag ogillar mig själv, min kropp, hur jag ser ut, jag har ingen lust att ta hand om mig själv. Jag eltar saker jag borde ta tag i, sådant som hade vart bra för mig, som hade gjort att stenar hade lättat från mina axlar, men jag kan bara inte. För jag är inne i den perioden. Inte för att det är enklare utanför perioder heller, att ta tag i saker menar jag... Men det är som att min ångest får mig att tänka på varenda millimeter tills jag sprängs. Jag gråter och känner mig sämst. Jag söker medlidande hos vänner genom att skriva. Jag blir glad, men gråter ännu mer tills jag somnar. Pretty much varenda dag denna veckan. Wich is why I hate this week. Ingenting som vanligtvis gör mig glad, kan göra mig fullt ut glad just den perioden. Det är som att allt bleknar. Det konstiga enligt mig är att jag faktiskt kan sätta ord på känslorna som jag göra just nu... Men samtidigt vet jag inte vad jag känner, eller hur jag mår. Vad som är upp och ned. Hur jag ska ta mig ur de där känslorna som liksom gnager på mitt inre. Den psykiska smärtan blir till fysisk smärta. Jag vet ju egentligen också att de där känslorna inte stannar förevigt, men det känns så just då. Vilket går över till panik. Då jag gråter ännu mer, tills jag skriker ibland. Skriker att någon måste hjälpa mig, jag ber Gud att ta bort känslorna för jag orkar inte mer. Ibland lättar det en stund då, ibland inte. Så välkommen in i mitt huvud. Ibland när jag pratat med läkare eller diakoner på telefon om mina känslor så säger de att jag absolut inte ska gå runt med ågnest, inte en dag till. Att jag inte ska leva så. Då tänker jag ibland, jaha? Ska man inte det? Tänk så många år jag kämpat med denna skiten och tänkt att det är fel på mig. Att jag får härda ut. Gråta tills jag spyr, vara deprimerad dag ut och dag in. Tänk vilket liv, tänker jag, tänk att få må bra överlag. Inte behöva ha lite småångest gnagande då och då. Wow.
Ge mig det tack.
0