ulrika dillner.

Det ska få bli året av välmående har jag bestämt. Det ska bli året jag blir bättre igen, året jag kommer på fötter, året jag blir mig själv igen. Jag kan förstå att det kanske är oklart för många hur jag egentligen mår och vad grejen är liksom. Jag vet egentligen inte riktigt när jag tappade mig själv, men går jag tillbaka i tiden så var det som att det gick i botten när Karl åkte utomlands. Från den gråa våren, in i den tomma kalla sommaren och vidare tappade jag mer och mer av vad som är jag. Jag blamear inte Karl, det är liksom inte hans fel för han är bara kärlek för mig. Hade jag mått såhär nu fast som singel, ensam i min längehet, då hade jag kanske knaprat piller eller legat på mentalsjukhus, lite så känner jag mig... så han hjälper mig massor genom att bara finnas här. Men om jag går tillbaka i tiden, redan i 6-8,9-årsåldern mådde jag dåligt. Jag kan efterlikna min dagliga ångest med mitt mående i perioder då. Men perioder är jobbiga, alla tycker att högstadiet var en pers på olika sätt med hur man skulle vara, se ut och göra. Det var så för mig. Under gymnasiet hade jag en blandad tid med nya vänner som kom och gamla som gick, mycket tankar drogs igång här angående framtiden. Mamma och pappa separerade och jag fick en egen liten bubbla uppe i Ljungskile och där uppe kunde jag må som bäst, men samtidigt så pissigt. Här började mitt fysiska mående bli sämre med magproblem men även mitt psykiska med hjärnspöken angående hetsig träning och osunt sätt att inta mat. Efter att saker och ting tagit slut brukar jag alltid gå in i någon slags depression och lite så blev det efter studenten. Jag hade en jobbig, mörk, arbetslös höst och jag bodde hemma hos mamma och pappa som då som smått hade flyttat ihop igen, vilket var lite förvirrande. Det var irriterat och jag var en tjurig tonåring. Sedan kom jobbet på maxi, vilket var tufft samtidigt bra för mig för jag behövde inse att en sådan typ av arbetsplats var bra för mig, att det fanns mycket att lära. Jag jobbade mycket denna sommaren för att jag gillade det och träffade nytt folk samtidigt som att jag blev sämre på att umgås med de vännerna jag hade kär. Här började jag ta avstånd och gillade att vara hemma mest för mig själv. Jag träffade Karl och efter våran första kyss var vi fast. Vänner fick stå ut med fler och fler bortförklaringar om att jag bara ville vara hemma och just då skämdes jag faktiskt inte för det. Jag trivdes hemma hos honom, i min lägenhet med honom för han var något nytt. Han var liv för mig då. Han var kärlek. Och en kille som älskade mig likt jag älskade honom, vilket alltid har vart min stora längtan i livet sedan man kom upp i åldern. Det var den första hösten på flera år som jag slapp ha ångest och må dåligt, en höst jag fick uppleva kärlek och massa spännande saker tillsammans med en helt ny människa. En kille. En kille som älskade MIG. Över ett år på maxi hade sedan gått och jag började tröttna på yrket och stället att jobba på. Jag längtade efter mer, efter att få uppleva det jag alltid hade drömt om i mitt yrke. Att få jobba på ett litet bra bageri och bli "någon" inom i mitt yrke. Jag bytte jobb till något jag ville skulle bli bättre på så sätt, bytte ner mig till timmar och en mindre lön från ett fast jobb. Karl åkte utomlands och livet började här bli tuffare på många sätt. Jag började sedan bibelskola vilket var fantastisk på många sätt, men samtidigt mycket att fundera över, kanske lite för mycket för mig att hantera i perioder, samtidigt som jag slets mellan två jobb och en utmattad kropp. Jag hade nog tagit Karls halvår utomlands sämre om det inte vore för bibelskolan. Jag fick fler fantastiska vänner för livet, fann någon slags mening med livet samtidigt som jag var förbaskat ledsen över allt och ingenting. Jag fick fler panikångestattacker och hade svårt att tycka att livet var roligt längre. Ångesten växte sig större och större under 6 månader. Karl kom hem och vi levde i en bubbla av lycka, det kändes som att inget kunde göra oss illa, som att jag hade blivit befriad från mitt pissiga mående. Det var underbart. Men så kunde vi inte leva i all evighet heller. Jag tröttnade mer och mer på mitt jobb och varje dag var det tufft att gå upp ur sängen. Jag hade inget driv för yrket längre, jag längtade hem till frihet och någon annan typ av vardag. Så jag slutade när jag kände att jag inte kunde ta det mer. Gick på min psykologs ord att ta ledigt, söka mig vidare senare. And here I am today.

 

Jag är stressad över allt. Jag avskyr klockan, tider skrämmer mig. pressar mig. Jag har ingen aning om vem jag är längre eller vad jag vill göra. Jag har inget lust att jobba mer. Jag gråter mycket och ångesten gnager i mig. Jag sover dåligt och mörkret äter upp mig. Jag är trött och omotiverad. Jag har kort stubin och dåligt tålamod, jag är rastlös. Jag håller väl ihop men jag tycker inte att det är roligt att leva direkt. Ska livet behöva vara så?

 

Jag vill vara Ulrika igen. En sprudlande glad tjej som skojar och plojar runt, som känner glädje i bröstet samtidigt som hennes friska röda hjärta pumpar. En som älskar nya människor, en som vill träffa vänner och som glädjer sig över hennes friska underbara familj. En som känner inspiration och ambition för framtiden. Snälla, egentligen kräver jag inte så mycket mer än att få bli mitt egna jag igen. Att få känna mig frisk och glad. Inte som en psykiskt sjuk människa. Jag orkar inte med det längre.